Hon hade alltid älskat regnet, ända sen hon var liten och sprang runt i blöjor. Hennes farmor brukade alltid berätta om en gång när hon var och hälsade på som hon alltid hade gjort på sommrarna när hon var yngre. Hur det en dag börjat regnat på en av alla deras skogspromenader och dom var tungen att gömma sig under några av de höga ormbunkarna som stod prydligt uppställda efter stigen för att inte bli allt för blötta. Ormbunkarna var högre än hon själv och hon minns att hon brukade låtsas att hon och farmor hade krymt och blivit små, lika små som myrorna på marken och maskarna i jorden. Eller egentligen vet hon inte om hon minns eller om det bara är farmor som berättat det så många gånger att det känns som om hon gör det.